Memory – The key to life and learning

Ett skriftligt experiment av Stefan Kalm dokumenterat vecka 52 år 2012

Minne.PDF

Inledning
Jag har gjort en liten omvänd och för mig ovanlig grej den här veckan. Jag har skrivit ner en massa tankar jag själv samlat på mig genom diverse böcker, tidskrifter samt otaliga sidor på Internet omkring företeelser och fenomen i det vi kallar Universum, hur vårt minne fungerar och vad som gör oss till tänkande och lärande individer. Jag har återkallat känslor och funderingar ur minnet och sammanställt dem till en sammanhängande text.
Sedan, nu när dokumentet är klart, har jag gjort efterforskningar om de senaste teorierna och artiklarna kring detta. Jag ha till min stora glädje upptäckt att jag inte varit helt fel ute i mina tankegångar och resonemang.
Däremot har jag såklart inte haft full koll på varje litet fakta, siffervärde och hur det hittills ansetts ligga till med saker och ting. Men jag tycker jag varit ganska rätt ute för att inte ha läst en enda minut vid något universitet.
Eftersom iakttagelserna jag utgått ifrån när jag skrivit allt detta försiggått under hela mitt liv har jag inte angett några källor då listan skulle bli alltför lång. Böckerna ”Barnens Lexikon”, ”Så funkar Universum” och ”Lasse Åbergs kunskapsbok för vetgiriga barn” kickstartade mitt lärande som liten. Jag känner också att jag måste nämna ”Illustrerad Vetenskap”, som jag läst sedan starten 1984. Morfar sparade alla gamla nummer och hade dem kvar när jag lärt mig läsa ordentligt och att leta rätt på dem innebar att hitta en viss kasse som de låg i inne i en garderob vilket gjorde att det kändes extra speciellt när de väl plockades fram och jag låg en hel sommar och bokstavligen lusläste hela högen av dem och läste i de tidningarna så ofta jag fick chansen när jag var där. Vi har sedan prenumererat vidare genom alla år och det är inte många nummer jag missat att läsa.
Mina favoritartiklar har som ni kommer att förstå handlat om rymden, livet, universum, datorer och forskning och framsteg kring dessa ämnen.) Även ”Ny Teknik” har bidragit med många inspirerande artiklar genom åren. Efter att Internet blev tillgängligt för mig har jag gått igenom en mängd rappakalja och läst en hel del ogrundade konspirationsteorier och antaganden, men även hittat ny erkänd kunskap som utökat min förståelse för vår omvärld och hemvist Universum och de företeelser som försiggår här ”inne”.
Att ha djupare insikt om specifika fakta är såklart ett måste vid arbetsinsatser, forskning och utveckling. Men att ha övergripande förståelse för avancerade företeelser och resonemang är aldrig fel när det kommer till att hantera vardagen och utveckla sig själv som tänkande varelse.
Jag höll ett kort föredrag om fenomenet ”Svarta Hål” redan under högstadiet och då var begreppet inte så utbrett och utrett som det är idag. Det är dock fortfarande svårt att förstå sig på det hela fullt ut och alla kort ligger ännu inte på bordet som jag förstått det.
Minnet lärde jag mig att hantera efter en lång rad omständigheter som vid två tillfällen lett till att jag tilltillfälligt förlorat kontakten med näst intill allt jag tidigare haft tillgång till. När jag återfått medvetandet och börjat registrera min omgivning igen har jag näst intill inte vetat vem jag själv varit.
Jag har dock återhämtat mig stegvis och lärt mig att återkoppla till det jag tappat kontakten med igen och idag, som det är nu, har jag större koll på och minns vad som hänt tidigare i livet tydligare än någonsin.
Att lära mig hur jag ska tänka för att hitta ett minne och hur jag ska återkoppla till ett annat minne utifrån det första och leta fram saker jag trodde jag glömt för alltid har även lärt mig att hålla bättre ordning på tider för möten, lösenord, adresser och telefonnummer mm.
I och med att jag lärt mig hur hjärnan lagrar information och hittar den och kopplar bitar av minnen till andra så vet jag hur jag ska tänka för att verkligen spara ett specifikt fakta för att sedan snabbt och enkelt kunna återhämta det igen.
Grundstenarna för att minnas bra är repetition (tänka samma tankar om och om igen) och association. ( Förmågan att koppla ord, uttryck och händelser till andra saker som är lättare att återhämta men som ändå påminner dig om det du är ute efter och får dig att tänka i rätt banor).
Nya fakta i sakfrågor kan alltid läras in och ersätta gamla villfarelser, men om man aldrig ger sig själv chansen att reda ut vad man själv innerst inne tänker och tror så känns det som om man inte känner sig själv fullt ut.
Jag gav det här skrivarexperimentet en chans och resultatet blev den här filen spara som Minne.PDF
Jag hoppas med detta dokument väcka tankar och känslor som får dig att själv och tillsammans med andra resonera vidare och söka kunskap som bland annat skulle kunna få dig och andra att förstå varför Jorden inte rimligen gått under idag eller kommer att på Julafton utan att vår planet blir obeboelig först senare, vilket kan orsakas av diverse naturfenomen. Men helt oduglig för liv blir Jorden definitivt om en knapp miljard år och detta på grund av Solens livscykel som gör att den blir hetare och större vart efter. Tills vidare tycker jag vi ska ta vara på varje stund och minnas allt vi finner värt att minnas och lära oss att inte tänka på det som bekymrar oss värst på ett sätt som gör att vi inte lider allt för mycket av det.
Låt oss börja.
/ Stefan Kalm , 2012-12-21 , Åtvidaberg

Reflektioner omkring vårt Universum
Vikten av att minnas för att kunna existera och medvetet lära
Livet och Universum upplevs som genom en simulation.
Det är inte så underligt om verkligheten känns som en simulation ibland. Allt vi upplever är data som presenteras för oss. Det vill säga att vår datormaskin till hjärna mottar fakta om ljus, ljud, lukter och allt annat vi känner från omgivningen lagrar informationen, bearbetar och sedan matar ut resultaten till vårt medvetande. Medvetandet kan ses som ett program som först reagerar på den information som sinnena samlat in och sedan reagerar på viktiga fakta vilket leder till att nya känslor väcks, eller att vi gör saker rent praktiskt. Slår en fluga som sitter i pannan och orsakar kliande till exempel.
Hjärnan har genom att känna trycket som flugan orsakar mot huden räknat ut koordinaterna för dess landningsplats åt din arm och din hand som enkelt träffar exakt där flugan sitter eller, allt som oftast satt. Ren matematik, eller?
Universum självt kan beskrivas med matematiska funktioner och vissa partiklar och ämnen beter sig strikt efter mönster som inte kan förändras hur som helst, men med olika ämnen kan vi skapa, programmera, vissa material. Livet självt kan till och med förändras och programmeras av oss människor genom att vi manipulerar dess byggstenar.
Universums tillkomst beskrivs på ett sätt som påminner om hur koden till ett datorprogram exekveras och skapar en instans programmet genererar vilket resulterar i något som från början inte fanns, men tack vare elektriska laddningar resulterar i en, av oss upplevd, alternativ verklighet. Likt våra naturlagar är hela datorprogrammet strikt förutbestämt och kan beskrivas med matematik. ”Super Mario” kan inte kliva ut över kanten som han hela tiden springer på längs din TV-skärm, utan bara hoppa uppåt eftersom det är det enda koden tillåter. Naturlagarna som kan beskrivas med vår matematik påminner om våra egna datorprograms fördefinierade funktioner. Vi kan inte backa tiden. Vi kan inte stanna den och vi kan inte förflytta oss utan att ha varit på alla punkter som utgör vår färd mellan två positioner med mera.
Om man utgår från bilder av bakgrundsstrålningen från Big Bang så kan man se det som att vår bubbla till universum har en gräns. Det går även genom att mäta ljusets våglängder och hur de har framkallat rödförskjutningen samt observera galaxernas avlägsnande från varandra visa på att universum utvidgas. Partiklarna, en otroligt stor mängd, som från början sattes i rörelse vid rummets tillblivande, och drog ihop sig genom gravitationens verkan till det vi ser idag tycks trots den otroliga mängden vara begränsad. Mängden energi i vårt ”system” som universum kan beskrivas som tycks vara statisk. Vi kan inte skapa den hur som helst. Energin är i ständig rörelse. Vi kan omvandla olika former av energier till andra former. Vi elda upp ett vedträ, tända en lampa med en dynamo och klyva en atom mm.
När en stjärna stor nog och den förbränner det sista av sina resurser faller det som är kvar av den sönder under sin egen vikt. Det som blir kvar kallas för ett svart hål.
Lekmannamässigt kan man resonera såhär: Där hålet börjar slutar rörelsen och därmed det vi kallar tid. All tid är kopplad till förändring och i det svarta hålet sker ingen förändring utan allt står helt
stilla. Hålet drar till sig mer och mer materia från omgivningen och när den ansluter till det mörka objektet frigörs dess energi. Att kalla objektet för hål känns för mig helt felaktigt då det är en samlad massa sammanpressad till en mycket, mycket liten volym som skapar ett enormt gravitationsfält. Jag läste en gång att om jordens massa anslöt till ett ”Svart Hål” så beräknas den efteråt uppta volymen av en tesked eller mindre.
Massan har då befriats från all energi som är möjlig och skulle kunna ses som den yttersta restprodukten. Förenklat kan vi se massan hos ett ”Svart Hål” som askan efter en brasa. På samma sätt som vi inte kan elda upp innehållet i askhögen så kan inte mer energi frigöras från den samlade massan hos det svarta hålet. Den är helt enkelt i det tillstånd den är eftersom den gravitation som råder inte tillåter något annat. Är det som är kvar kanske de omtalade minsta partiklarna som finns som allting i grunden är uppbyggt av och som massan omstruktureras till då den ansluter till det ”Svarta Hålet”?
Det ovanstående är som sagt helt amatörmässigt beskrivet och baserat på mina egna tankar kring ”Svarta Hål”. Korrekt vetenskapligt uttryckt heter det att ”Den starka kärnkraften inte längre kan uppehålla objekten som faller ihop till Svarta Hål”. Det fungerar lite som när man trycker ihop två magneter som normalt sett stöter ifrån varandra, är magneterna för svaga kan man pressa ihop dem ändå eftersom magnetfältet inte mäktar med att stå emot de krafter som pressar ihop dem.
Alla fakta och värden kring samtliga konstanter, företeelser och teorier framtagna av den erkända vetenskapens aktörer som förekommer i denna text finns att tillgå via det kollektiva digitala minne som vi kallar Internet. Sökmotorer som Goolge.com och Bing.com kan hjälpa dig. Att granska påstående i detta dokument, leta upp rätt sidor genom de sökord du tror ska passa och sedan kontrollera fakta och ta reda på vad som är vetenskaplig praxis idag ökar din förmåga att tänka kritiskt och handla aktivt.
När allting en gång lider mot sitt slut i universums program för fördelning av massa och omsättning av energi kommer, enligt teorier jag läst om, alla partiklar vara miljarder ljusår ifrån varandra och fortsätta driva iväg i all evighet. En annan möjlighet är att allting stannar av till sist, men också då är alla partiklar extremt långt ifrån varandra.
Det som väcker min fantasi mest av alla teorier är när jag läser om att alla partiklar till sist skulle kunna komma att vara bundna till de ”Svarta Hålen”. Då borde de svarta hålen också dras till varandra på samma sätt som annan materia drogs till dem förut. Det skulle i så fall leda till ett exceptionellt stort ”Svart Hål” där den samlade massan koncentrerats till ett extremt massivt objekt.
Dock tror man att de svarta hålen kan explodera efter en extremt lång tid. Detta på grund av effekterna av något som kallas ”Hawking-Strålning”. Om vi tänker oss att den tid som hittills förflutit i universum idag skulle motsvara 1 sekund så skulle vi i samma tidsskala få vänta 32 BILJONER ÅR tills ett ”Svart Hål” exploderade. Det borde alltså betyda att om alla de kvarvarande ”hålen” anslöt till varandra och detta grandiosa objekt till slut efter all denna tid exploderade så borde vi få en händelse mycket lik det vi då en gång kallat ”The Big Bang” och all massa skulle återigen omsättas i rörelse och energi omfördelas på nytt.
Einsteins relativitetsteori säger att varje objekts massa innehåller energi motsvarande massan multiplicerat med kvadraten på ljushastigheten. All energi som går att frigöra borde alltså motsvara den samlade ursprungliga massan multiplicerat med kvadraten på ljushastigheten.
Andra naturkonstanter har förvånat oss förut liksom hur en så enkel formel som e = mc^2 (enkel att skriva, inte alltid att förstå) kan beskriva något så spektakulärt. Formeln påminner om koden i en funktion eller en struktur som beskriver ett objekt i ett datorprogram.
Samlade vi samtliga värden och data för grundförutsättningarna i vårt eget universum så skulle vi kunna simulerade det om vi hade en tillräckligt avancerad dator som kunde beräkna alla skeenden för samtliga partiklar samtidigt och skulle vi köra programmet snabbare än vår egentliga tid förflyter så skulle vi även kunna simulera vad som händer en mycket längre tid framöver än vi kan se och föreställa oss idag. Det vi inte tycks ha full koll på fortfarande än idag är som jag nämnde förut huruvida expansionen av rummet fortgår i all oändlighet, stannar av, eller vänder om så att universum krymper ihop till en kompakt så kallad singularitet igen.
De värden och uttryck som gäller för funktionen av själva expansionen hos Universum tycks vara svårupptäckta. Man pratar om att mörk energi har med saken att göra.
Ibland tänker jag mig att rummet är konstant oändligt stort och den gräns vi ser som rödförskjutning bara är änden på den våg av energi som flödar genom rummet och rör sig allt längre ifrån oss. Rummet i sig har aldrig expanderat över huvud taget utan det är materia och energi som förflyttat sig i det efter de lagar som råder. Man skulle kunna se det som att tiden(funktionen som tillåter rörelse), massan(som binder energi) och energin i sig är den sanna treenigheten.
I ett datorprogram finns allt utrymme som programmet behöver fördefinierat redan från start och funktioner och objekt aktiveras och anropas när de behövs. I en simulation av universum skulle objekten beskrivas av olika värden för laddningar och sammansättningar hos partiklar och funktionerna som påverkar objekten skulle motsvara effekterna av de olika krafterna, till exempel gravitation, som verkar här ”inne”.
Det skulle kräva en hel del arbetsminne, starka processorer och en hel del aktiva beräkningsprocesser för de olika aktiva objekten och funktionerna som styr dessa. Frågan är om koden för att beskriva en simulation av vårt universum skulle vara så avancerad och omfattande som man först kan tänka sig. Vi har redan idag lärt oss att läsa av våra gener och programmera med dem både i teorin och i praktiken.
Koden i våra gener tillåter oss att utvecklas. Livet var frånbörjan encelligt och idag finns det allt från de encelliga organismerna till högt avancerade varelser. Livet tycks vara ett slags program som styrs av generna och skriver om sig självt efter de förutsättningar som behövs bäst för att kunna underlätta nästa generations överlevnad. De individer som inte för den förändrade genen vidare fortsätter att reproducera sig och deras avkomma behåller grundformen medan de nya individerna tar med sig de nya generna och eventuellt utvecklas vidare i framtiden. Inget förhindrar att ”nya” individer av den ”gamla” sorten utvecklas på helt andra sätt än det första genetiska språnget tillät.
Våra gener har gett oss våra ögon som ”programmerats” till att enbart registrera en viss sorts ljus och skapa en bild av en viss mängd inhämtad information. Våra öron inhämtar ett visst omfång av ljudsignaler och vår tunga känner ett visst antal smaker. Till sist känner vår hud och övriga organ av
vissa tryck och temperaturförändringar inom vissa gränser och vi reagerar där efter. Vårt medvetande är begränsat och vi tar bara in en bråkdel av all information som flödar omkring oss i världen.
Debatten om att programmera om våra gener (genmanipulation) för att förbättra, eller utöka våra sinnen och kroppsliga funktioner är känslig och väcker oro och rädsla hos många samtidigt som en hel del människor fascineras över vad vi skulle kunna åstadkomma.
Drömmen om funktioner för bättre syn, bättre minne, starkare muskler, ökad reaktions och tankeförmåga och inte minst längtan efter celler som reparerar sig själva i oändlighet vilket skulle ge oss ett förlängt eller kanske till och med evigt liv (evigt så länge universum existerar och våra kroppar håller ihop) brinner hos många.
Man kan lugnt säga att vi i lever i ständig förändring
Tid är en förutsättning för förändring och jag skulle kalla det för den viktigaste grundfunktionen för existens av dem alla. Tid, energi och materia skulle kunna ses som en existensens treenighet. Ingenting i vår värld vore sig likt om man tog bort någon av dessa tre grundpelare. Men idag fokuserar vi på just tid. Tid och förändring.
Tid tillåter skeende. Utan det fenomenet skulle det vara så att rörelse inte existerade och materian hade aldrig haft en chans att sprida sig i rymden och det hade aldrig varit tal om vare sig ”Big Bang” eller något annat. Universum som vi känner det idag hade inte existerat.
Allt vi upplever är förändringar i vår omgivning. Att veta att tiden har gått skulle inte vara möjligt utan att registrera någon form av förändring av vår omgivning. Att veta att det är idag innebär att kunna jämföra med hur det var igår.
Att veta att ett ägg kokt tillräckligt lång tid tar man reda på genom att notera att dess konsistens förändrats och blivit hårdare. Förändras inte temperaturen i vattnet och ägget istället förblir löst så är det väldigt svårt att veta hur länge det legat där i om man inte var med när ägget placerades i vattnet. Vet vi när kastrullen fylldes med vatten och ser att vattnet avdunstat så kan vi notera en förändring och säga säkert att ägget legat där ganska länge om ägget fortfarande är löst och ingen onaturlig uppvärmning av vattnet förekommit.
Att vi ser en sak är inte enbart för att den finns inom vårt synfält, utan för att ljuset som når våra ögon studsar emot den på ett visst sätt och bidrar till att våra ögon tar in information om den som skiljer sig från övrig omgivning vad gäller färg och form. Det är förändringen i strömmen av ljus som vårt öga registrerar som gör att vi på morgonen till exempel ser att rummet omkring oss bara är en liten kammare fastän det tycktes stort som en sal då gick till sängs i totalt mörker. Varje våg av ljus skickar en bild till vårt syncentrum som ger oss en bild. Nästa våg skapar en ny bild som jämförs med den gamla för att försöka notera förändringar.
Genom att få samma information ur ljuset att återges igen, från samma plats eller från någon annan stans, kan vi lura ögat att tro att objektet finns kvar på samma plats, eller att det har flyttats till en annan plats, även om vi avlägsnat det helt eller inte alls flyttat det utan bara visar ett så kallat hologram.
Allt vi hör beror på förändringar i luften. När någon till exempel slår på en trumma och en våg bildas i luften och rör sig mot oss skapar våra öron ett ljud i vårt medvetande genom att presentera data om förändringarna i luftens tryck mot trumhinnan för hjärnan. När trycket mot trumhinnan förändras och örat känner av det innebär det alltså att vi hör. I rymden finns ingen luft eller medium för vågrörelser som våra öron kan registrera och därför hörs ingenting nämnvärt där och då brukar man skoja genom att påpeka att ingen kan höra dig skrika i rymden. Hade du skrikit i sängkammaren hade du uppfattat ett eko som talat om för dig att ljudet inte färdats särskilt långt innan det nått ditt öra andra gången och därmed kunnat säga att rummet inte var särskilt stort.
Det vi känner beror också på förändringar. För att återgå till sängkammaren ännu en gång så hade du kunnat upptäcka att den var liten genom att känna efter vart väggarna fanns. Dina fingrar hade då noterat ett tryck. Ett motstånd som inte tillåtit dem att fortsätta sin rörelse framåt. Genom att följa väggen åt något håll hade du väldigt snart kommit runt ett helt varv och då uppfattat rummet som lite mindre än det först kanske tycktes då du inte såg någon ende på det i mörkret.
Att något känns kallt, eller varmt eller att något gör ont beror på att signalerna som hjärnan tar emot från sinnescellerna ändrar värde. Minskar temperaturen upplevs det som kyla och ökar den känns det naturligt vis som varmare.
Att få ont innebär att förändringar i våra celler registrerats och hjärnan har uppfattat resultatet som farligt för i kroppen. Det kan vara genom trycket från ett slag eller en vass spets, eller kanske för hög temperatur med mera. En signal sänds ut om att vi, just det, måste förändra förutsättningarna. Till exempel genom att lyfta handen från en platta eller gå ut ur kylrummet.
Livet självt har byggts upp och utvecklats från enstaka celler till bland annat dagens människa genom att kunna lagra information om tillstånden i sin omgivning i sina gener och sedan lägga till funktioner i dem som sedan förts vidare till nästa generation och lett till det vi kallar evolution. Denna form av registrering och lagring och aktiv förändring är urtypen av det vi kallar för minne.
Minnet är det viktigaste vi har. Utan det skulle vi inte vara medvetna.
Det som är viktigare än drömmen om vad som kan komma att hända eller hur det kan förhålla sig med saker, som vi hittills inte kan påverka, runt om i universum är att ta vara på det vi registrerar, vet att det händer, upplever och faktiskt minns.
Världen omkring oss pusslas stegvis ihop i vårt medvetande när vår kropp registrerar intryck som hjärnan bearbetar. När vi tar in samma information igen minns vi och jämför den med den information om vår omgivning vi hade sedan tidigare och därigenom ger hjärnan oss möjlighet att dra nytta av de erfarenheter vi har av den värld vi lever i när vi behöver dem som mest.
Det som tas in lagras i minnet och när vi sedan upplever saker igen så blir upplevelsen en blandning av tidigare minnen och nya data som tas in, bearbetas och läggs till det gamla minnet. Lagringsmöjligheterna i minnet är enormt stort och det är bland annat därför vi kan föreställa oss och se framför oss hur omgivningen utanför det fält våra ögon tar in ser ut.
Det finns individer som har större fokus på omgivningen och den närmaste intilliggande miljön än andra. Deras minnesprocess fungerar snabbare, de jämför gamla och nya minnen hela tiden och lagrar mer detaljerade synintryck, ljudsekvenser eller fysiska känslointryck. Olika individer känner av olika typer av känslor olika bra. Det gör att de kan hålla koll på fler skeenden samtidigt och reagerar snabbare på förändringar och lägger märke till små förändringar av en helhet från ett observationstillfälle till ett annat samt minns starkare vid återhämtning efter en längre tid.
En god körsångare följer förändringarna i körens tonhöjder med lätthet och kören låter enhetlig genom hela sången. En fysiskt känslig person kan utveckla perfekt balans och briljera på till exempel en snowboard medan en person med perfekt syn och detaljsinne kan bli en enastående fotograf eller konstnär.
En talangfull kreativ konstnär kan skapa realistiska bilder av objekt som inte funnits och händelser som aldrig skett och ser dem redan i sitt medvetande innan de målar dem på duken. En extremt detaljfokuserad mindre påhittig konstnär håller sig oftast till att avbilda existerande objekt, människor och naturen realistiskt. Båda typerna fascinerar oss andra oerhört.
Utan de lagrade intrycken skulle omgivningen upplevas som ett mörkt rum och varje hörn skulle likna en dörr till ett rum du aldrig varit i och du skulle bli lika överraskad varje gång du gick runt ett nytt hörn och såg saker igen men som om det vore för första gången.
Språk vore en omöjlighet utan minnet då vi kopplar händelser och tecken till ett visst ljud, som motsvarar ett visst tankemönster som lagrats i hjärnan vid en viss händelse. En upprepad sekvens av ljud, stavelser och i teckenform bokstäver, som kopplats till en upprepad händelse eller ett objekt bildar ett ord. Att inte känna igen objekt efter en liten stund skulle också dramatiskt minska vår förmåga att använda verktyg och hjälpmedel av olika slag. Utan minnet skulle vi begå samma misstag om och om igen. Att registrera, lagra och återhämta data som bildar sammanhängande minnen är en förutsättning för att vi ska kunna utvecklas till och uppfatta oss själva som individer som utvecklas
Egentligen kan man säga att du minns redan första gången du upplever något då händelsen redan finns registrerad och lagrad i hjärnan. Ju fler gånger du återhämtar dessa data inom en kort tid efter att händelsen inträffat, dess då starkare blir minnet när du sedan tänker på händelsen igen. Alltså, det blir lättare att hitta det igen när du söker efter just den tidpunkten och det händelseförloppet.
Alla minnen lagras i punkter i hjärnan och återhämtas när punkterna aktiveras. Varje punkt kan lagra en stor mängd delar av olika minnen. Detta medför att varje gång du tänker på en sak så dyker bitar av andra minnen upp lite diffust i bakgrunden av det du primärt tänker på. Genom att tänka på ett starkt minne och sedan känna efter vad som dyker upp i vad vi kan kalla utkanten av det minnet och sedan försöka tänka mer intensivt på just den diffusa detaljen kan du hämta upp minnen som du trodde var glömda sedan länge. Hjärnan har kapacitet att lagra varje sekund av ditt liv och alla människor och objekt du stöter på under det, allt du och andra sagt, alla sånger du hört och du kan alltid känna allt du älskat.
Det går även att koppla om minnen och känslor så att det man upplevt som otäckt tidigare upplevs som ofarligt vid nästa gång du återhämtar just det minnet, men det kräver en del träning som tillämpas bland annat när man botar fobier. På samma sätt som man vänjer sig vid den otäcka
spindeln kan man vänja sig vid det otäcka minnet och uppfatta det som mindre jobbigt. Man lurar hjärnan lite grann, men på ett ofarligt sätt.
Människor med skarpt minne och låg empatisk förmåga blir goda lögnare. De drar till med påstådda händelseförlopp som ingen annan kan kontrollera och som passar dem och påverkar framtida händelseförlopp till deras egen fördel. Att hålla koll på dessa påhittade fakta kräver repetition av dem och till sist känns det hela ytterst likt en verklig upplevd händelse och hela individens kropp reagerar som om händelsen ägt rum när den återberättas vilket gör lögnen näst intill omöjligt att identifiera. Normala lögnare måste tänka efter och utför då gester för att minnas vilket avslöjar dem.
Att väcka gamla minnen till liv och njuta av den stunden är lite av en lyx. Genom att skriva, filma, spela in, skapa och spara detta kan vi minnas lättare. Genom att läsa en anteckning i en dagbok, se en hemvideo, lyssna till ett band, eller hålla i den där skålen från slöjden i mellanstadiet kan vi återkalla minnen från den tiden och njuta av stunden igen.
Att uppleva nya saker och skapa nya minnen blir ovanligare ju äldre vi blir och är även det lite av en lyx. Men vi kan skapa egna minnen och därigenom känna som om vi utforskade nya platser och upplevde nya händelser. Genom att använda vår kreativitet kan vi drömma oss bort och skapa tillfälliga verkligheter som genererar de kroppsliga reaktioner på ett sätt som en verkligt upplevd känsla skulle ha gjort. Den påhittade händelsen upplevs näst intill verklig och när vi tänker tillbaks på hur det kändes att läsa den där boken eller se just den där spännande scenen i en film så känner vi återigen att vi nästan varit där. Alla är mer eller mindre kreativa och alla upplever inte lika starka känslor när de konsumerar fiktiva händelser i form av film, böcker eller hör en berättelse. Alla har heller inte lika lätt för att hitta på saker som inte skett då deras fokus ligger i nuet och de har fullt upp med att bearbeta det som berör dem just för stunden. Man skulle kunna se det som att en godhjärtad lögnare som ostörd får sväva ut och skapa en fantasivärld skulle kunna bli en enastående författare. Tillsammans skapar flera individer, var och en med hög känslighet för olika områden, till exempel filmer där det krävs både författare, konstnärer, musiker och filmfotografer samt personer som återger det kroppsliga uttrycket vid en påhittad händelse på ett trovärdigt sätt. Detta ger oss som ser filmer en upplevelse utöver det vanliga historieberättandet där en person berättar allt med en röst och gestaltar alla karaktärer själv sittandes framför en lägereld under stjärnorna som det en gång begav sig.
Tiderna förändras. Ju mer vi minns kan vi säga att vi har lärt oss. Alla minnen som sparats i böcker och alla möjliga former av mänskligt skapade verk utgör vårt, mänsklighetens, gemensamma minne.
Datorer och Internet har bidragit med enormt utökade lagringsmöjligheter och bearbetning av information som aldrig tidigare varit möjlig för oss. Även om vår hjärna är snabb och kan hålla koll på mycket är det få individer som kan fokusera beräkningskapaciteten till enskilda uppgifter utan att gå igenom tidsödande inlärda algoritmer för att komma fram till rätt resultat. Vissa har förmågan att blixtsnabbt se svaren och leverera. Dessa överprestationer har dock tendensen att förekomma hos individer där andra sociala förmågor är nedsatta och det handlar ofta om en typ av autism. En individ med extrem förmåga av ett visst slag som samtidigt har andra begränsade förmågor har symptom som kallas Savant Syndrom. Det är mycket ovanligt.
Internet har bidragit till att vi kan ta del av många fler människors individuella berättelser som både består av dagboksanteckningar, fotografiska bilder och dokumentära filmer men samtidigt även en
uppsjö av fiktivt material i alla dess former. Denna kollektiva upplevelsebank ger oss information som skulle ha krävt år av resande för insamling av informationen samt otroligt många möten med människor som skulle ha berättat om allt detta för oss om vi inte haft alla dessa lagringsmöjligheter som gjort att vi nu digitaliserat våra minnen av olika slag och sparat dem på servrar och delat med oss av dem till varandra.
Diskussion förekommer dock huruvida det digitala minnet och den statiska lagringen försämrar vårt eget biologiska minne och förmågan att återhämta information kring en viss händelse direkt ur vårt eget huvud utan att läsa den exakta texten eller se just den sparade bilden och vissa menar att läsförståelsen försämras då man sällan läser hela texter utan fokuserar enbart på det fakta man för tillfället söker och att dessa fakta sedan heller inte repeteras särskilt ofta och då inte skapar ett stabilt minne eftersom man förlitar sig för mycket på det fakta som finns statiskt lagrad i datorutrustningen vilket skulle kunna leda till minskad inlärningsförmåga, sänkt kreativitet och sämre förståelse av större sammanhang. Själv ser jag vinsten av att ha tillgång till lite information om mycket snabbt större än att veta mycket om lite även om det är nödvändigt att några individer vet väldigt mycket om begränsade områden. Dessa individer har dock en tendens att hålla koll på mycket annat också och i slutändan vet alla mer om allting än om vi inte haft de digitala sökvägarna Internet erbjuder. Och kreativiteten tycks det inte vara något fel på om man ser till hur mycket material som tillförs webben hela tiden i form av bloggar, foton, filmer, musikstycken. Chansen till att jämföra med andra verk skapade av andra medvetanden tycks istället ytterligare utöka förmågan hos de som redan har en grundläggande kapacitet. Läsförmågans minskande i vårt samhälle måste dock redas ut grundligt och insatser för att öka den igen både här och i övriga världen.
En sak står klar för mig. Utan datorerna och Internet hade jag inte kunnat lära mig allt det jag lärt mig idag. De forskare som bidragit med fakta till de fakta jag läst om, och som bidragit till mina tankar som jag presenterat i den här texten, hade aldrig kunnat behandla sina data på det effektiva sätt som lett fram till dagens resultat som presenteras i moderna magasin och på webbsidor.
All modern design av media sker digitalt. De böcker jag läst hade aldrig skrivits och de filmer jag sett hade aldrig kunnat återge de effekter de gjort. Min musik hade antagligen inte blivit skriven alls utan mjukvara. Mycket av den konst som skapas idag har blivit till med datorns hjälp. Utan digitalt fotografi hade endast en bråkdel av alla de bilder som tagits och delats på Internet idag blivit till. Det samma gäller för filmerna. Att framkalla och redigera digitalt material är många gånger billigare och går många gånger fortare än att arbeta analogt.
Genom att läsa kan man lära sig. Lära sig att skriva, läsa snabbare och lära sig tekniker för att skapa påhittade både skriftliga, skulpterade och digitala verk baserade på matematiska funktioner som styr hur ljuset ska återges på våra datorskärmar och skapa mönster i vår hjärna och bilder i vårt medvetande. Man kan läsa sig till hur man gör för att minnas ännu bättre.
Som jag var inne på tidigare så är de funktioner i hjärnan vars effekter vi kallar för minne en grundförutsättning för lagring av information som vårt medvetande kan återkalla och gå igenom, det spekuleras i att man kan förvränga minnen när man återkallar dem och att minnen skulle förvridas med tiden, men det tycks väldigt individuellt, min tes är att man minns det man minns för att hjärnan återkallar det på det sättet, annars ljuger man och hittar på omkring en händelse om man berättar något som inte kommer till en så klart som ett äkta minne, alla tycks dock ha olika nivåer av detaljrikedom i minnet och varierande begränsningar i hur länge ett minne förblir klart innan det blandas ihop med annat.

Att minnas är det samma som att veta att du lever. Att minnas är första steget till att lära.
Att minnas låter dig uppskatta det som verkligen bettytt något för dig i livet och njuta av det nu.

Stefan Kalm – Vecka 50 2012